Kurragömmaleken!

Mina barndomsminnen är många av både lätta och allvarliga sorten inom den mediala biten.. Det är svårt att säga vilket mitt första tydliga minne är då jag har varit medial sen barnsben. Många minnen luddiga och jag kan erinra mig att jag upplevde andevärlden omkring mig hela tiden.

Vid ett tillfälle när jag är ca 6 år skulle jag, min syster med vänner leka kurragömma. Vi gick ut i skogen för det var den perfekta platsen. Jag minns att vi gick en bra bit in i skogen innan vi hittade den ”rätta” lekplatsen. Syrran skulle börja räkna och vi andra gömma oss. Nå väl, syrran började räkna och jag sprang glad i hågen iväg för att gömma mig. Jag satt under en gran och väntade…och väntade… och väntade på att de skulle hitta mig för jag syntes ganska bra genom granens grenar, tyckte iaf jag. Jag hörde syrrans röst och kände mig förväntansfull. Men tiden tickade på och efter en stund hörde jag inga röster längre. En tystnad sänkte sig i skogen och runt omkring mig, jag började kände mig rädd för jag hittade inte mina kompisar och jag hade ingen aning om vart jag var. Jag hade ju bara följt med utan att veta vart vi gick.

Var var dom? Jag ropade – hallå…men fick inget svar.. nu började bli rädd på riktigt och ropade ännu högre men fortfarande inget svar.
Jag började gråta, kände mig ännu mer rädd och ensam då hörde jag en kvinnlig röst intill mig som sa
-Var inte rädd, du är inte ensam, jag finns här.
Jag blev förvånad då jag inte sett någon nära mig eller hört nån när jag ropade.
Jag hörde rösten igen.
– Var inte rädd, jag är här men du måste lyssna på mig om du ska hitta vägen hem.
Jag tittade mig omkring igen men såg fortfarande ingen person, varken levande eller död och så tydligt har jag inte hört röster från andevärlden förut, inte som jag minns iaf .

Gråten stillade sig och jag kände närvaron av en kvinna och värmen av trygghet spred sig i kroppen. Jag lyssnade till kvinnan som sa till mig att gå framåt och lita på vad hon sa. Jag hörde denna varma, kärleksfulla röst bredvid mig hela tiden som berättade om träden och växterna i skogen så rädslan var som bortblåst. Efter en stund ser jag vägen till vårt hus och jag tackar men får inget svar tillbaka.

När jag kommer hem var min syster redan hemma och undrade vart jag tog vägen. Dom hade letat men då de inte hittat mig så gick dom hem istället:P

Än idag kan jag uppleva ett sting av rädsla när jag går ut i skogen själv men vet att jag aldrig skulle gå vilse då jag har lärt mig orientera mig i skog och mark och vet vart jag kom ifrån samt att jag har en andlig vägvisare med mig som kommer till min undsättning än idag och det är min pappas mormor Augusta som fortfarande finns med mig och lär mig om läkeväxter och dess effekt. Men det är en annan historia 😉

spacer

Kommentera