Sökaren-från barn till vuxen

Jag har alltid varit en nyfiken person som vill veta varför, hur och vad saker händer och samtidigt försökt hitta mig själv.

Barndomen

Min resa började redan när jag var en liten jäntunge på bara några år då jag upptäckte att jag kunde se och höra saker/människor ingen annan kunde.  Vilka var dom och var kom dom ifrån?  Varför ser inte mamma dom? Varför gör jag det? Jag fick aldrig riktigt några svar förutom min far sa alltid: De är dom från andra sidan…Och så var det med det, inget mer stöd, hjälp i det utan bara ett konstaterande.. Ingen pratade om detta utan var tabu….Vilket resulterade att ingen trodde mig, och blev ofta hånad av vänner och även av en del i min familj gjorde sig lustig över mig…Jag drog mig undan för omvärlden mer och mer och till slut hade jag bara en vän kvar som också trodde mig. Jag förstod redan vid 7 års ålder att detta var inget jag kan kunde tala om för jag blev  utsatt för många kränkande ord från både jämnåriga men också vuxna, trots att jag var ett barn, och detta sårade mig otroligt mycket.

Jag minns vid ett tillfälle jag gick ut i skogen och skrek” jag vill vara som alla andra”, ” jag vill vara NORMAL”, ”HJÄLP” men  jag gick hem och var precis som vanligt, inget hade förändrats och andevärlden hade inte hjälpte mig.  Attans….Men vad är normal? Vem säger att vi måste vara på ett visst sätt för att bli accepterade? Hur kommer det sig att människor är så snabba med att döma någon för att man är medial, för att man ser och hör saker som ingen annan gör? Vi har yttrandefrihet här i Sverige men ändå blir många dömda för detta, man är udda och många tror att de har rätten att förlöjliga oss som tror på en kommunikation med andevärlden, för att de själva inte tror på ett liv efter detta.?!Nu finns det flera sorters tro inom den andliga världen så jag vill förtydliga att jag tror på ett personligt ansvar i allt jag säger och gör som får en positiv eller negativ inverkan så jag är noggrann i vad som förmedlas och hur det det sägs. Vi ska hjälpa, tjäna inte stjälpa.

Vuxenlivet som medial

Min resa fortsatte genom livet och för att överleva vill jag inte vara länken mellan andevärlden och vår fysiska värld. Jag stängde av helt enkelt samtidigt när jag gjorde det, slutade jag att acceptera och älska mig själv för den jag var/är. Jag förstod aldrig detta utan sökte något utanför mig själv och jag ville hitta hem.  Jag gick flera kurser i olika personliga utvecklingar och fick högvis med redskap-gör si och gör så, så kommer du må bättre. Tror ni att jag använde dessa redskap?  Svar: Nej, jag förstod inte hur.
För att passa in var jag alltid människor till lags, fanns alltid tillhands för de som behövde mig men aldrig tvärtom.
Jag skapade en stress inom mig som bara växte allt mer, vara perfekt, alltid finnas till, alltid göra mer än som krävdes..Vara den här omtyckta personen som var normal och ingen pratade illa om bakom ryggen.
Hela tiden låg det i bakhuvudet att vara duktig.

Är det någon som känner igen sig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *